Jag har äntligen hittat ett par overknee-stövlar som passar! De är helt enkla, svart mocka med låglåg klack. De går att vika ner om man vill ha standardhöjd på skaftet och de är lika snygga då.

Jag orkade inte fota dem så jag har försökt googla fram en bild, men det gick inget bra. Jag kanske tar en bild någon annan gång.

Uppdatering av min vaccinreaktion då. Jag tog sprutan på fredag eftermiddag. Kände mig lite smådimmig precis efteråt, men inget allvarligt. Armen var lite öm och dagen efter kändes det som en lätt träningsvärk i den. På lördag eftermiddag fick jag lite feber, kände mig öm i huden och hade ont i hela kroppen. Tog en Ipren och då gick det över.

Natten till söndag vaknade jag med värk i armen. På morgonen hade värken koncentrerat sig till armhålan och när jag kände efter så hittade jag en knuta. Jag kollade lappen jag fått med biverkningar som kan uppstå och såg att körtlar tydligen kan svullna upp lite överallt på kroppen, precis som vid en förkylning. Så min armhålekörtel var alltså stor som en pingisboll, vilket gjorde det jäkligt obehagligt att hålla armen rakt ner. Det gjorde massa ont, men det var fortfarande uthärdligt.

Nu är det måndag kväll och körteln är inte lika svullen längre. Den gör dock fortfarande ont, men det är nog bra om några dagar.

All in all så tycker jag att vaccinet har varit värt det obehag jag har haft. Förutsatt att jag inte smittas alltå. Som Henrik sa: Det är möjligt att det växer ut en tredje arm om 10 år, men det får man ta :-)

Jag bestämde mig till slut för att ta svinis-vaccinet. Här i Skåne har de först vaccinerat alla riskgrupper och nu kallar de in resten åldersvis. Den här veckan var det min åldersgrupp, 20-29, och jag fick tid imorgon. Nästa vecka är det 30-39, så Henrik har fått tid på onsdag.

Jag ringde idag för att höra om det var ok att Henrik fick sin spruta imorgon tillsammans med mig, eftersom han ändå ska dit om några dagar. Sköterskan snäste av mig i luren och sa att det gick verkligen inte för sig, för vaccinet kommer inte ens räcka hela morgondagen. Det var ok för mig, jag förstår ju att de måste följa den turordning som är bestämd.

Regelrna säger att det är ok att komma vilken tid som helst under den veckan som ens egen åldersgrupp vaccineras. tiden på kallelsen är bara ett förslag. Så jag bestämde mig för att gå dit idag istället, för att inte riskera att inte få någon spruta.

När jag kom dit så stod fyra pensionärer före mig i kön. De diskuterade med sköterskan och hon förklarade att de prioriterade åldersgruppen 20-29 den här veckan och att det var tvunget för att vaccinet skulle räcka. Sen släppte hon ändå förbi dem! Det retar mig. Innan visste jag inte vilka regler de hade, därför ringde jag och frågade om Henrik. Men om det är risk att vaccinet tar slut innan morgondagen (då jag hade tid) så ska de väl inte släppa förbi folk som INTE tillhör veckans åldersgrupp?

Två av mina kollegor vaccinerades tidigare i veckan. En av dem fick gå hem för att hon fick feber, den andra har varit hemma 1½ dag nu för att hon har så ont i armen att hon bara gråter. Jag var därför beredd på någon sorts biverkning.

Själva sprutan kändes knappt. Jag kände mig lite dimmig den följande timmen, ungefär som när man är bakis. I övrigt känner jag inget alls. Armen ömmar lite om jag anstränger den mycket, annars är det lugnt. Det är dock bara några timmar sedan jag fick sprutan och symptomen kan tydligen komma 2-3 dagar senare. Får väl se i helgen om det kommer något.

Nackdelen är att det tar 2-3 veckor innan vaccinet ger fullt skydd, så om jag har en jävla otur kan jag åka på influensan ändå.

Imorse hade jag en hårkris. Jag tvättade håret och fönade det som vanligt. När jag var klar såg jag att min lugg hade fått ett eget liv och stod rakt ut från min panna. Jag försökte kamma ner den, men det gick inte. Jag värmde upp plattången och försökte platta ner den, men den fortsatte att stå rakt ut. Jag hade inte tid att tvätta om håret, så jag försökte spreja luggen platt, men icke. Den pekade rakt ut från pannan som om den aldrig gjort annat.

Jag kunde ju inte gå till jobbet och se ut som Tintin och jag började få lite panik. Så kom jag på den smarta idén att sätta på mig en mössa en stund, så kanske luggen tvingades på plats. Problemet var bara att jag inte kunde hitta en enda mössa i hela lägenheten. Jag fick lite panik på riktigt men då tändes plötsligt en glödlampa över mitt huvud. Det var inte hallbelysningen utan en idé. Jag tog en halsduk och knöt den runt huvudet! Luggen pressades på plats och efter ca 10 minuter var jag mitt vanliga jag igen. Katterna tyckte dessutom att det var kul att det hängde en halsduk läng min rygg och fladdrade (för jag fick självklart tag på världens längsta halsduk).

Ska man eller ska man inte vaccinera sig mot svinis?

Jag har fram till nu varit rätt säker på att jag inte ska göra det. Jag har aldrig vaccinerat mig mot någon annan influensa, så varför den här? Jag har resonerat som så att om jag tar sprutan så kommer jag troligtvis bli sjuk ändå (många blir det av vaccinet) och då måste jag ändå stanna hemma från jobbet. Om jag inte tar sprutan och får svinis så räknar jag med att jag inte blir sjukare än vid vanlig influensa, eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp. Så det bästa har varit, i min värld, att ta chansen att inte smittas, för om jag tar sprutan så blir jag säkert sjuk ändå. Dessutom är jag lite tveksam till ett vaccin som tagits fram så snabbt. Man har ju ingen aning om vilka biverkningar som kan uppstå om 10 år.

Nu har jag börjat tänka om. Andra influensor dödar fler varje år, men då är det mest äldre. Nu drabbar det plötsligt min egen åldersgrupp hårdats och då tänker i alla fall jag ett varv till. Även fast inte jag kanske blir sjukare än vanligt så finns ju risken att jag smittar någon som tillhör en riskgrupp, vilket i förlängningen kan leda till att jag indirekt orsakar någons död. Jag träffar mycket folk i mitt jobb och jag kan ju gå med smittan ett tag innan den bryter ut, vilket betyder att jag kan hinna smitta rätt många. Henrik tycker att jag ska ta sprutan eftersom jag oroar mig så.

Idag fick jag ett brev med posten. Jag är kallad till vaccinering på lördag. Ska jag eller ska jag inte?

Hur tänker ni andra?

Ända sedan pappa dog så har jag tänkt att jag ska skriva ned min sista vilja. Lite om hur jag vill ha det när jag dör, vem som ska få ärva och så. Det har dock stannat vid tanken och jag har aldrig kommit till skott att göra det.

Så idag såg när jag läste Idas blogg så hade hon skrivit om pappa och då kom jag att tänka på det igen. Den här gången tog jag verkligen tag i det och pratade även med Henrik om det. Vi är ju inte gifta så om någon av oss dör så ärver den andre ingenting. Det känns lite konstigt, för vi har ändå sparat ihop en del pengar samt införskaffat rätt mycket gemensamt under de 11 år vi varit tillsammans. Så idag har det varit testamentesdag!

Det är inte särskilt kul att tänka på, men det känns ändå bra att ha gjort det. Jag försöker tänka att jag gör mina efterlevande en tjänst genom att skriva ut hur jag vill ha det, för det är inte kul att stå där och inte ha en aning om hur den döde ville ha det.

Mina syskon gjorde mig inte besviken heller, de reagerade precis som jag hade förväntat mig. När jag sa det till Erik så sa han mest "ok" och frågade inte mer, finkänslig som han är. Idas reaktion var "Jaha, vad får jag då?" och "Kan inte jag få en större del än alla andra?". Det är mina syskon det :-)

Nu ska bara testamentet bevittnas så är det klart sen. Det känns riktigt bra, faktiskt.

Idag firar vi 11 år här hemma. 11 år sedan vi blev tillsammans, 6 år sedan vi förlovade oss. Vi fattade visst aldrig det där att man ska gifta sig inom 1 år. Tyvärr har jag huvudvärk och är ruggigt trött, så vi går ut och äter lite italienskt på restaurangen här nedanför. Jag är sugen på pasta!

Bara för att reta Erik och för att Ida startade trenden så ska jag skriva om något privat och småäckligt (iaf om man frågar Erik). Jag var hos gyn och gjorde cellprov häromdagen. Blev lite förvånad när det visade sig att det var svärmors bästa väninna som tog provet på mig. Jag har träffat henne flera gånger innan (i mer påklädda sammanhang) så det var lite märkligt att träffa henne i så här. Nåja, det gick bra ändå. Det är ju bara ett jobb för henne, så det var nog mest jag som var lite besvärad.

Kom just hem efter en liten after work på Telegrafen. Det blev en tidig kväll, men jag hann med både mat, vin och grogg ändå. Den här gången var jag dock klok och stoppade i tid, för jag ska jobba imorgon och jag vill inte uppleva förra lördagens pina igen.

Jag hade oväntat kul ikväll, fast de andra skämdes nog lite för mig när jag satt och klagade (mycket lättsamt och trevligt tyckte jag själv) på sugröret som var jättekort. Det slutade med att servitrisen tog mig på allvar och började hojta från baren tills hon fick min uppmärksamhet och frågade om jag ville ha ett längre sugrör. Jag skämdes lite och mumlade nej.

Vi drog vidare till MM och vakten frågade om vi skulle äta eller bara chilla. Det tyckte vi var jättekul av någon anledning, men fnissade fram att vi skulle chilla. Vi blev visade till chill-avdelningen som visade sig vara väggfasta soffor med bara väggen som ryggstöd. Det fann några ludna kuddar också, men det var ändå svårt att sitta bekvämt. Till slut halvlåg alla (läs: jag) i sofforna och det blev riktigt bra.

Vad fan hände igår? Kvällen började lugnt. Vi åt lite mat och kollade Doobidoo. Framåt 22-tiden tvättade jag av mig sminket och drog på mig myskläder. Tänkte ta en tidig kväll.

22.30 ringde telefonen. Johan och Jeanette var barnfria och ville gå ut och ta en öl. Med tanke på att vi inte varit ute tillsammans på minst 5 år så tyckte vi att det kunde vara trevligt. Bara en öl, jag skulle ju jobba dagen efter. Jag paniksminkade mig och bytte om igen. Sedan bar det av till Torstens och jag köpte ett glas vin som kostade 57 spänn. Jag svimmade lite inombords.

Vi fortsatte till Nick's och där glömde jag allt vad jobb heter. Det bjöds till höger och vänster och jag fick i mig rom o cola, cider, vin och två sniglar (drinken alltså, inte djuret). Jag kände mig svingammal där vi satt. Förutom vårt sällskap så var det bara 18-åringar där. Jag märkte nog hur de tittade på oss och undrade vad vi hade där att göra.

Kl 2 stängde stället och vi tog taxi hem (ja, vi tog taxi 500 meter). Jag var så full och började inse vilken utmaning det skulle bli att komma upp nästa morgon.

Nu är morgonen här och jag önskar att någon ville skjuta mig. Fan, vad dum man är som dricker så mycket när man ska jobba dagen efter. Hur ska denna dagen gå?

Jag hade en ny tröja på jobbet idag. Min kollega A kommenterade detta och jag sa att jag var osäker på om det var min färg. Då sa hon: "Nej, det är väl den färgen du ser så sjuk ut i?" (den kommentaren syftade på att H's farmor sa till mig en gång att jag såg så sjuk och blek ut i allt jag har på mig och nu har det blivit något vi skämtar om ibland). "Nej, det är inte denna färgen, men tack" svarade jag.

A försökte släta över med att säga "Nej, men jag menade att du ser så rödflammig ut i den färgen". Jag tyckte inte att det var särskilt positivt heller, så A ändrade sig till "Jag menar såklart rödmosig!".

Efter många om och men kom vi fram till att hon menade att jag fick färg och lyster i ansiktet och såg lite rödrosig ut om kinderna. Det var ju bra, men ett tag undrade jag hur jag egentligen såg ut i min nya tunika :)

Ikväll var det barnvaktardags för familjen Nyström-Jansson. Henrik drog igång en dvd (Lejonkungen) och sen var det kört. Vi hann bara titta 20 minuter innan lillens pappa kom. Då sa Alexander: "Pappa... jag vill inte åka hem!" Det är väl ett bra betyg till barnvakterna?

Vi beställde lite pizza och kebab och kollade klart på filmen. Det var en bra barnvaktspremiär.

Just det, grattis till lillebror som klarade körkortet idag!!!

Nyheten om att Boyzone-Steve så tragiskt gått bort i dagarna fick mig att bli lite nostalgisk. Många pojkband har kommit och gått, men några har en särskild plats i mitt hjärta.

Mitt intresse för pojkband började 1991 när New Kids On The Block slog igenom. Egentligen var det väl mest för att alla kompisar gillade dem, men ändå. Musiken i sig var väl egentligen inte så viktig för mig på den tiden, utan det viktiga var att man hade en favorit. I de flestas fall var denne favorit Joey eller Jordan, men jag gick emot strömmen och gillade Jonathan. Obligatoriska samlargrejer var Okej-posters, tygmärken att sy på jackan och keps med bild på. Jag målade även en sten som det stod "Jon" på.

Ganska snabbt gick jag över till East 17. Ungefär i samma veva som Okej började skriva om dem, antar jag. Favoriten här blev Anthony (och inte allas gullegris Brian). Jag hade väggarna tapetserade med Okej-posters på killarna och på insidan av min garderob hängde intervjuer från diverse tidningar.

Jag varvade min idoldyrkan med Take That och Boyzone. TT-favvisen blev Robbie men i Boyzone kunde jag omöjligt välja mellan Ronan och Stephen. Med tiden vann nog ändå Ronan, om jag minns rätt.

Min fascination för Boyzone höll faktiskt i sig ända tills jag var 17 år. Då träffade jag Henrik och han introducerade mig för "riktigt" musik... men fortfarande blir jag löjligt lycklig när jag hör någon av mina gamla pojkbandsfavoriter. Mina gamla favoritskivor blev kvar hos Ida när jag flyttade och i ett svagt ögonblick gav jag henne tillåtelse att slänga dem. Är lite ledsen för det idag. Boyzone räddade jag, men E17 och Take That försvann.

Avslutar med några musikvideos som väcker härlig nostalgi inom mig. Är de inte underbara, dessa smöriga, skönsjungande pojkar?

New kids on the block:
Step by step
Please don't go girl
Tonight

East 17:
It's alright
House of love
Around the world
Steam

Take That:
Babe
Back for good

Boyzone
Words
Love me for a reason
Key to my life
Father and son

Idag var jag på Väla och shoppade lite. Jag skulle köpa massa nya tröjor, tänkte jag, men jag hittade bara en enda.

Stövlar verkar vara helt hopplöst i år. Jag jobbar i skobutik och borde verkligen inte ha problem att hitta stövlar i år då butiken svämmar över av stövlar... men tyvärr så är inte mina ben gjorda för årets modeller. Jag har hittat massa skitsnygga over-knee-stövlar, men de är alldeles för vida för mina ben. Jag är för smal precis ovanför knät, så det går inte. Och om de sitter bra i skaftet så är de alldles för smala i foten, och om de är bra i foten och upptill så är de helt pösiga vid vristen. Men jag fortsätter leta, för jag SKA ha ett par svarta stövlar!

Jag köpte jeans idag, de var snygga förutom att knappen var knallrosa. Skumt, men jag har oftast tröjor som går över knappen ändå. Men jag kommer att känna mig lite poppig i smyg när jag har dem.

Orkade inte ta kort på grejerna, så jag snodde bilder från butikernas hemsidor.

Jeans med poppig knapp:

I måndags blev jag förbannad. Bakgrundsstoryn är att det gjordes ett stambyte här i april då vi inte fick bo i lägenheten på 4 veckor. Under renoveringens gång fick vi besked om att byggarbetarna behövde tillgång till vårt förråd, för de skulle dra något rör genom det. Vi erbjöd oss direkt att tömma förrådet eller i alla fall täcka över sakerna. Vi fick då svaret att detta inte skulle behövas, för det var så lite som skulle göras i vårt förråd. Det trodde vi på som de suckers vi är.

Sedan följde veckor då vi flera gånger upptäckte att arbetarna gått hem för dagen och lämnat förråd samt källardörr vidöppna, fritt för vem som helst att gå in. Vi påtalade det och fick löfte om bättring. Ändå upptäckte vi gång på gång att dörren stod olåst på kvällarna. Till slut beslutades att byggjobbarna skulle använda ett eget hänglås under renoveringsperioden, samt att vi skulle få ansvara för nyckeln. På så sätt hade vi koll på när de nyttjade vårt förråd. Detta hjälpte dock inte alls, då de istället struntade i att knäppa igen hänglåset så att de ändå kunde komma och gå som de ville.

Nästa problem kom när vi skulle byta däck på bilen i våras. Vi gick för att hämta våra däck i förrådet, bara för att upptäcka att de inte var där. Det visade sig att de hade ställt in däcken i ett annat förråd, till vilket vi inte hade nyckel. Vi fick nyckeln, men det nya förrådet låg i ett annat källarrum än vårt ordinarie förråd och den dörren var låst och vi hade ingen nyckel. Vaktmästaren öppnade dörren till oss och vi kunde ta våra däck. Vi fick i samband med det veta att vårt förråd fortfarande behövde nyttjas och att vi kunde ställa in våra vinterdäck i det provisoriska förrådet så länge. Däcken skulle ställas tillbaka i vårt förråd när byggjobbarna var klara med det.

Efter att renoveringen var klar så har vi inte tänkt så mycket på förrådet. Vi är inte där så ofta, men så gick jag ner i måndags för att se över våra däck. Då upptäckte jag två saker som blev droppen:

1. Våra däck var fortfarande inte flyttade, utan stod antagligen ännu i det andra förrådet. Det kunde jag dock inte kolla upp eftersom jag fortfarande inte har nyckel till det andra förrådet och således inte hade tillgång till mina egna däck.

2. Sakerna i vårt förråd var så täckta av byggdamm att det knappt går att ta i dem. Cyklar, kartonger, möbler – allt! Dessutom har vår stora bordslampa fått skärmen krossad/sönderriven.

Våra saker har inte något större ekonomiskt värde, men det kändes så tråkigt och ledsamt att se dem förstörda. Inte nog med att vissa av sakerna kommer att bli jättesvåra att få rena, till exempel våra vita tygfåtöljer, utan även om det går att rengöra det mesta så måste vi lägga otroligt mycket tid och kraft på den här städningen. Om inte tidigare så när vi flyttar ut.

Vissa av sakerna vi förvarar i förrådet har stort affektionsvärde, som mina lådor med barndomsminnen, och jag vill inte tänka på att de kanske är förstörda nu. Det värsta är att vi erbjöd oss att flytta våra saker, men fick veta att de inte ens behövde täckas över.

All irritation från renoveringen bubblade upp och jag blev helt galen. Bara det att de har förstört vår lampa utan att säga något är helt makalöst (so what att det var en skitful lampa som vi ändå skulle köra till tippen). Jag formulerar mig bättre i brev, så jag skrev ett långt och upprört mail till hyresvärden. Hatar att göra sådant i vanliga fall, men någon gång får det vara nog. Jag kände mig som en liten arg tant som sätter lappar i tvättstugan om ludd i torktumlaren.

Imorse ringde hyresvärden mig och hade då även ringt dit chefen för det företaget som gjort renoveringen. Jag fick prata med honom och han lovade att gå och titta på röran under dagen. Jag fick lite dåligt samvete, för till saken hör att det ser ut som en krigszon i vårt förråd i vanliga fall och jag ville ju inte att de skulle tro att det var det jag klagade på. Jag satte en snäll liten lapp på förrådsdörren om detta, så att de skulle förstå att det bara var byggdammet jag ville ha bort.

När jag kom hem ikväll så gick jag ner i källaren. Jag blev skitförvånad, för det var så rent och snyggt i mitt förråd! De hade torkat av varenda pinal, staplat alla saker snyggt och flyttat tillbaka våra däck. Det var mer än jag hade hoppats på, så nu är jag jättenöjd. Kul att arga brev ger effekt ibland.

Jag har äntligen satt igång med Projekt Fotovägg. Jag har fått så många ramar nu så jag saknar bara en (fan, det var ju det jag skulle köpa idag!).

Det var mycket svårare än jag trodde att pussla ihop bilderna så att det såg bra ut. Dessutom har jag ingen vägg som är perfekt. Jag tror att jag har fått ihop det rätt bra nu i alla fall, men det är inte klart än.

Ida tipsade mig om en kul sida där man kan få sin eventuella skönhet bedömd. Mitt resultat blev att jag tydligen är snyggare än jag trodde! Fast jag har för långa öron och för långt ansikte.